Sex månaders "o-generell" rehabilitering...

För exakt sex månader sedan lade jag mig på operationsbordet hos Aleris i Ängelholm. Jag rullades in med säng så långt det bara gick, eftersom jag knappt kunde gå. Kommer så väl ihåg den ceriserosa färgen på väggen och hur hoppfull jag ändå kände mig. För nu skulle väl äntligen den "räliga" och outhärdliga nervsmärtan försvinna?

Nja, fullt så bra gick det inte riktigt. När jag vaknade upp och låg i en slags dimma på uppvaket, var värken i benet och framför allt foten kvar. Jag hade ju läst en del på nätet, om hur många beskrev lyckan av att smärtan släppte helt, direkt efter ingreppet. Men, alla är vi olika och jag kunde i alla fall konstatera att det var bra mycket bättre ändå. För jag kunde både sitta (en kort stund) och stå och gå (med gå-stol eller kryckor) - något jag inte klarat på över 48 dagar!

Hur som helst, jag "checkade ut" redan dagen efter operationen; med 38,5 graders feber och fortfarande ganska medtagen. Då fick jag med mig två A4-lappar för framtiden. Den ena skulle jag spara till mitt första sjukgymnastbesök och den andra gav mig övergripande information för den första tiden, på egen hand i hemmet.

Det är ju himla bra med information och tydliga instruktioner, om den verkligen passar in på just din kropp och hälsostatus. I mitt fall hade Aleris i Ängelholm redan vid inskrivningen konstaterat att de inte stötte på så dåliga ryggar särskilt ofta. De syftade då på det faktum att jag rullades in på bår, eftersom jag hade åkt liggande sjuktransport och därför inte kunde ta mig till ett undersökningsrum som "alla andra". Att därför tro eller förutsätta att jag efter operationen helt plötsligt skulle vara just "som alla andra", känns för mig helt oförståeligt. Lika konstigt som att de inte var intresserade av någon uppföljning efteråt...

Min resa fram till i dag har därför varit lång och krokig, och framför allt har jag tagit en hel del beslut och initiativ själv. Idag kan jag konstatera att jag generellt mår mycket bättre, men att smärtan i foten (och delvis i benet) är densamma som sedan den 27 augusti... Men naturligtvis ger jag inte upp än! För om det är något som jag lärt under resans gång, så är det att just nervsmärta verkar svårt att bedöma och ge utlåtande om. Jag vill inte tro på kirurgens ord, då vid återbesöket sju veckor efter operationen; att jag kanske behöver lära mig leva med smärtan. Nej, jag kämpar vidare mot ett friskt och återställt liv! 

I den generella informationen står det bl.a. "du kan köra bil och cykla efter ca 4-5 veckor". Jag har fortfarande svårt att cykla... Det står även "tänk på att det tar tid för nerverna och muskulaturen att återhämta sig efter din ryggoperation". Yes, jag vet...

Att fira sina delmål och framgångar under rehab-resan, det är viktigt! 

Dagens 3 T I P S !

1. Stå på dig även om det är tufft! Ifrågasätt och kräv mer information; en personlig plan som passar just dig och inte en generell sjukskrivning (så som jag endast fick 6 veckor hos Aleris, trots att mitt hälsotillstånd inte följde en vanlig diskbråcksoperation)
2. Säger det återigen; ha en vän eller familjemedlem med som stöd, så att det du/ni säger förhoppningsvis ger mer tyngd. Det är lätt att känna sig liten och utelämnad när en kirurgs beslut ska ifrågasättas, särskilt i samband med stark smärta och försämrat självförtroende...
3. Googla, fråga och sök alternativa rehab-möjligheter! Inte lätt (jag vet) men ibland är det helt enkelt det enda rätta!

Något som också är viktigt under en rehabiliteringsresa är, att fira framgångarna, eller hur? Det gjorde jag redan i fredags - då vi skålade i bubbel!

Hälsokramar från Ulrika